apr
2014

På besök i Värmland

Nästa vecka ska jag och några vänner tillbringa på herrgård i Värmland domle.se. Det blir våran utgångspunkt för Värmlands äventyret. Vi ska utforska Värmlands historia och även besöka andra herrgårdar.

De flesta fornminnena berör Värmlandsnäs och andra områden nära Vänern, men spridda fornminnen redan från bondestenåldern äldre skeden kan förekomma långt från Vänern. Hällkistor och rösen från äldre bronsåldern visar ungefär samma spridning i landskapets västra del, som en fortsättning från Dalsland och upp mot trakten av Charlottenberg. Järnålderns gravfält förstärker detta ytterligare. Enligt Snorre Sturlassons berättelser flydde sveakungen Olof Trätälja till Värmland, runt 600-talets slut, och tog med sig mycket folk vilket medförde att många obygder befolkades, men sanningshalten i detta är okänd. Klart är i varje fall att Värmland har ett mindre antal kungshögar av samma slag som i Västergötland och i landskapen runt Mälaren, med en sannolik datering till yngre järnåldern. Dessutom finns många fornborgar från samma tid.

Värmland synes i början av historisk tid ha haft förbindelser med Norge, och dess befolkning tog ännu på 1200-talet del i de norska inbördesstriderna, varvid stora bygder brändes ner. Denna Värmlands inriktning torde stå i samband med den goda förbindelse som den så kallade Edsvägen mellan Värmland och Glommadalen utgjorde med sjöfartsled uppför Byälven och genom sjöarna Glavsfjorden och Ränken. I samband med Vänerlandskapens efter hand under medeltiden ökade förbindelser med Östsverige har även Värmland knutits fastare till det svenska riket. Landskapet var ett av Sveriges glesast befolkade områden under medeltiden, i genomsnitt beroende på de stora vidderna i norr och de bergiga områdena längst i väster men skilde sig föga från andra landskap i den södra delen närmast Vänern. Det omfattade på 1300-talet nio härader och var administrativt indelat i två sysslor, Öster- och Västersysslan. I skattelängderna som finns bevarande från mitten av 1500-talet framgår det att befolkningen ökade kraftigt från 1600-talets början och seklerna därefter, men enligt domböcker och köpebrev handlade det till att börja med ibland om att man återupptog mark och gårdar som legat öde sedan digerdöden.

Värmlands befolkning synes huvudsakligen ha levat av boskapsskötsel, där smör och oxar spelade en viktig roll i dess skatt under medeltiden och 1500-talet. Värmland höll under marsken Erik Kettilssons ledning fast vid Magnus Eriksson och Håkon under hela senare 1300-talet. År 1437 ägde en bonderesning rum i Jösse härad med omnejd som riktade sig mot rådet och Karl Knutsson (Bonde).

1580 började den finska invandring som befolkade en stor del av Värmlands ödebygder. Vid denna tid fick Värmlands järngruvor, som var kända från medeltiden, ett starkt uppsving och räknades redan på 1600-talet som synnerligen värdefulla. Av städerna tillkom Kristinehamn 1582 men förlorade dessa 1584 och fick åter stadsrättigheter 1642, Karlstad 1584 och Filipstad 1611 men förlorade dessa år 1694 och fick åter dessa 1835. Det värmländska bergsbruket kulminerade i betydelse mot slutet av 1700-talet. Under kontinentalsystemets tid tog trähandeln på Göteborg fart tack vare gynnsam avsättning i England. Skogsbruk, träförädling och pappersfabrikation fick under 1900-talet en alltmer central roll i Värmlands näringsliv.